2010-06-02
Bristande fokus och sommarlov runt hörnet
Tentaperioden är snart över på något märkligt sätt och sommarlovet är bara två dagar bort. På lördag beger jag mig hemåt för att träffa familj och vänner men ska även spendera sommaren på mitt gamla jobb på ICA Hajen i Varberg. Jag kan inte begripa var tiden tog vägen. Om två dagar har jag avklarat två år på min utbildning. Det är helt galet.
Tankarna är tyvärr inte riktigt där de borde vara, djupt nere i mekanikboken. Det är strålande solsken ute, min pojkvän fyller 25 år idag och jag håller på att packa ner mitt rum i flyttlådor inför sommarens flytt till Majklockan. Det är svårt att få ro till att plugga de här sista dagarna, jag antar att ni känner likadant? Tankarna vandrar så snabbt iväg på annat och man känner hur nära slutet på terminen är. Det är snart över. För första gången under min utbildning känner jag att jag faktiskt inte heller bryr mig om hur tentan går på fredag. Det kanske går jättebra eller inte alls, men det spelar ingen roll. Om två dagar har jag sommarlov!
Detta är terminens sista ”Styrelsen tänker till”. Till hösten återkommer vi med några nya medlemmar, en strålande kollektion med W-kläder och nya krafter! Hoppas ni alla har en riktigt bra sommar, det tänker jag ha 
. Ses till hösten eller i sommar om ni besöker västkusten!
//Emelie, er Webmästare
2010-05-26
Tiden som försvann…
Vi lever mer och mer i än värld där tiden tycks försvinna och jag är övertygad om att jag inte är ensam om att sakna en timme här eller en minut där. Många svär över att inte spendera mera tid på vissa saker eller hinna med andra. Sedan är det också en hel drös som säger sig inte komma ihåg vad som hänt då tiden bara flugit förbi, obemärkt. Låt mig förklara lite hur jag ser på detta fenomen.
Du sitter och pluggar, tentaperiod, 2 dagar kvar, så mycket att läsa så lite tid. Inte allt för sällan ställer man sig frågan vart tog all tid vägen? Kursen började ju precis och det kan aldrig ha gått 9 veckor redan. Visst vi firade ju valborg och byggde flotte, så det är väl en vecka kanske, jo och sen var det ju påsklov och då måste man ju träffa familjen. Pingst gick ju också bra och så en lundakarneval, och sen var det ju så fint väder så då kan man inte sitta inne. Volleyboll, grillkvällar, bryggan, utgång, fester, bio, shopping, resa, vänner, flörter, sovmorgon, sena kvällar osv.
Ja det är mycket som händer under våren och ännu mer under hela studietiden och de är mycket man inte har tid till (om man nu kan ha något som vi själva har hittat på och inte kan se (utan hjälp), röra eller smaka, kanske känna men absolut inte lukta). Det är då viktigt att prioritera och då jag gärna ser att man har rolig, så går tiden snabbt, vilket leder till att tiden försvinner och man sitter här igen två dagar innan tentan och drömmer sig tillbaka med ett leende på läpparna.
Ja tiden försvinner och jag hoppas alla ser till att tiden flyger fram och försvinner, de är oftast då man har spenderat den väl.
/Micke, Klubbmästare
2010-05-12
Våren är hemsk!
Solen skiner utanför fönstret. Det är långhelg. Fåglarna kvittrar. På många sätt kan det nog inte bli bättre än så här. Tänker du så? Det gör inte jag. För mig är våren den värsta årstiden på året. Det låter hemskt och tragiskt, jag vet det. Döm mig inte än utan låt mig förklara först.
För det mesta älskar jag att vara ute när det är fint väder, kanske sola eller promenera. Men på våren så täcks Sverige av ett täcke med pollen och jag är allergisk. Det kliar i ögonen, kittlas i näsan och jag är så trött att jag kan sova 14 timmar per dag utan svårigheter. Så fort jag går utanför dörren börjar jag nysa och cykelfärden till skolan kan liknas med att springa ett maraton i fråga om ansträngning. Ni kan fråga Nico om hur jag pustar och kämpar i Carolinabacken.
I skolan slår klockan 12.00 och alla vill äta ute på lunchen, det är ju så fint väder! Men inte jag, nej jag vill sitta inne i cafeterian med stängda dörrar och fönster. Jag vet att ni tycker jag är tråkig och trist men jag kan inte hjälpa det. Det är inte roligt att nysa!
Jag har tröttnat på att vara allergiker och därför har jag kommit på ett förslag till Ångströmslaboratoriet som kommer att sysselsätta forskare i flera år framöver. De kan lägga ner det där med att hitta energipartiklar på sydpolen och liknande projekt, det är slöseri med tid. Bota min pollenallergi istället! Inte bara kommer forskarna vara sysselsatta här hemma och slippa släppa ut koldioxid när de flyger, utan en dag kanske jag kommer kunna titta ut och tänka: Hm, det är vår idag och jag vill äta ute. Så kom igen nu, börja forska. Låt mig slippa nysa som en tok varje gång jag går utanför dörren!
/Emelie, Webmästare
2010-05-05
Valborg, du härliga valborg
Jag har precis upplevt en Valborgshelg i Uppsala, min andra i ordningen, precis lika magisk som den första. En skillnad med årets firande var att hann jag gå på en champagnegalopp. Höjdpunkten enligt vissa på en Valborgshelg i Uppsala. Väl inne på Värmlands nation eller ute rättare sagt, precis när jag ska påbörja ett episkt champagnekrig mot mitt busfrö till klasskompis, Emil, slås jag vilket slöseri det här är. För överallt på dansmattan är det glassplitter och nedtrampade plastflaskor samtidigt som litervis med champagne skvätts ut utan minsta omtanke omkring mig. Fullt drickbar skumpa som sprutas ut utan minsta tvekan.
Denna oväntat nyktra invändning inne på mitt andra dygn av festande blev en tankeställare. ”Varför gör jag det här?” frågade jag mig. ”Visst det är kul, men varför skvätta ner någon med champagne när man kan göra samma sak med vatten?” Jag funderade berusat vidare och kom på det är säkert en eller annan spanjor som får precis samma tankeställare på det årliga tomatkriget i Valencia. Någon tomatdränkt stackare som tvekar till lite när den står med en tomat I handen I full färd med kasta den på polaren bredvid. Exakt samma situation, exakt samma slöseri och exakt samma beteende. Men varför har vi dessa underliga traditioner?
Ja, det är en bra fråga. Jag vet inte. Jag hann inte så mycket längre I mina tankebanor eftersom jag höll på bli halvt blind med att ha gett min kompis Emil ett förödande försprång I vårt champagnekrig. Men som jag konstaterade när jag träffade Emil med en kraftig stråle champagne, det är åtminstone aldrig fel att ge igen för gammal ost. Det konstaterandet får duga för mig och av det skäl kommer jag säkert vara en champagnegalopp nästa år också även om man slösar en massa resurser. Men det är bara Valborg en gång per år och då är det rätt skönt att vara miljöbov. Även om man går W.
//Nicholas South, Företagskontakt
2010-04-21
Aprilväder!
April, april din dumma sill jag kan lura dig var jag vill. Den klassiska ordvitsen som man brukar säga när man lurat någon och är det inte det som vädret gör med oss just nu. Snöblandat regn, blåsigt och kallt. Hallå, var inte våren här alldeles nyssens? Men det är väl så här det ska vara antar jag, aprilvädret. Just nu dansar jag inte regndansen direkt i min lägenhet i Majklockan som man annars kanske skulle kunna tro, utan soldansen. Det är inte en speciellt vacker dans eller syn för den delen. Om någon såg mig skulle de inte tro att jag var klok och det med all rätt. Jag ser nog mest ut som någon ångest liknande kanin som hoppar upp och ner och drar sig i pälsen.
Men var för då denna dans? Jo, de ska jag säga dig! Imorgon är det den stora dagen då allting börjar efter månader av planerande. Både natt och dag har grubblande hjärnor suttit frustrerande för att komma på den bästa konstruktionen, de bästa ingenjörslösningarna och de vackraste färgkombinationerna. Allt för att ta sig an den utmanande uppgiften att göra om den vackert snövita cellplasten till något enastående och häpnadsväckande. Det jag pratar om är såklart Forsränningen och imorgon går startskotet för festivalveckan och portarna till byggplatsen slås upp. Så därför står jag nu här och dansar. För det är klart att vi ska ha sol under Forsfestivalen och Valborg!
Så nu hoppas jag att alla hädan efter praktiserar Soldansen minst en timme om dagen, så ska vi nog se att det blir sol i alla fall på Valborg!
Vi ses bland cellplasten!
//Josefin, Ordförande
2010-04-14
När jag blir stor ska jag bli som Inga-Lisa
Inga-Lisa jobbar som jurist på egen byrå, men det är inte vilken byrå som helst. Istället för att vända papper och rabbla paragrafer jagar hon miljöbovar. Beväpnad enbart med lagboken, en god portion moral och ett intellekt lika skarpt som Gunnvalds förolämpningar smyger hon runt och lägger näsan i blöt. Benen på de snöda företagsledarna börjar darra när hon kommer in i rummet, och de korrupta politikerna som köpts av ovan nämnda försäger sig i ren skräck när hon frågar ut dem. Företagen är stora och onda, de breda massorna är lurade och passiva, men där ute finns Hjälten med stort H. Och jag tänker “sån ska jag bli när jag blir stor”.
Men det är ju inte så det fungerar på riktigt. För det här är inte på riktigt, det är på lossas. På lossas i Staffan Westerlunds, före detta professorn i miljörätt här i Uppsalas, miljödeckare för att vara lite mer exakt. Skillnaden mellan den genomstnittlige W-arens dagdrömmar och Westerlunds fiktion är nog hårfin. Desto större är gapet mellan drömmarna och den verklighet och arbetsmarknad vi efter fem års inlåsning i Siegbahnsalen ska sparkas ut i. Där är företagen pragmatiska, de snöda företagsledarna våra arbetsgivare och den svart-vita kampen mest en barndomsdröm att packa ned i samma vindslåda som “hockeyproffs” och “mediakändis”.
Men trots allt, vem tycker inte om att drömma? Det fiktiva kärnkraftverket Ringmark har just exploderat, och jag ska fanimig sätta dit den jävel som är ansvarig.
//Anders, Studierådsordförande
2010-03-24
Saker som fanns i Lottens kyl söndagen 21/3 2010:
Oliver
Vitlök
Keso
Vitkål
Morot
Jäst
Rapsolja
Kapris
Om detta råkar vara det enda du har kvar i kylen en dag sådär i mitten på mars när snöstormen som bäst yr utanför fönstret finns det en risk för att du tappar modet en aning. Att få tlll en ätbar kombination av det som finns i kylen kan kännas omöjligt samtidigt som att ta sig de knappa 400 meterna till Folkes känns som ett större projekt än en hel kurs i elektromagnetism. Men faktum kvarstår, du måste ha mat. Vad gör man då för att lösa problemet? Att ta sig ut och handla är totalt uteslutet eftersom blotta tanken på att gå ut i övädret får dig att återuppleva hemska minnen från lågstadiet då du tvingades vara ute på rasten trots den bitande kylan, mulande högstadieelever och en genomblöt overall. Den enda utvägen för att undvika svältdöden är alltså att tillaga något av de få ingridienser som finns kylen.
Jag lät kreativiteten flöda och fixade ihop en middag såhär:
Först bakade jag scones (vetemjöl fanns som tur var tillgängligt i mitt skafferi!) på rapsolja och smaksatta med morötter och keso. Till detta gjorde jag en röra på Keso som jag smaksatte med hackade oliver, kapris, lite vitlök och salt och peppar. Sist men inte minst gjorde jag en sallad på vitkålen och en morot. Sjukt gott!
Nu vet jag att det går att få till mer än man tror på mycket mindre än man tror!
//Lotta, Sekreterare
2010-03-17
Dagdrömmar om sommaren
Det är tider som dessa som får mig att ligga kvar i sängen en extra 10 minuter på morgonen och drömma mig bort. Jag tänker på sommar och allt som hör sommaren till, sol värme bad stränder och nordiskt sommarregn. De senaste fem somrarna har jag spenderat på ganska liknande sätt, allihopa nere på en strand i södra Sverige som heter Tylösand.
Hit beger sig tusentals semesterfirare varje år för att njuta av just sol och bad. Det som gör Tylösand speciellt är den fina vita sanden och de höga sanddynorna som naturligt skärmar av sex kilometer strand från kvarter av lyxhus några hundra meter längre in. Enda undantaget från ett effektivt strandskydd är Hotel Tylösand, Per Gessles egna vräkhotell, som är den enda byggnad som syns över sanddynorna och varifrån After Beach-musiken dunkar under eftermiddagarna.
Så hur kommer det sig att en bondpöjk från Värmländ irrat sig så långt bort från skogen där hemma? Jo det var för lite mer än fem år sedan som jag hörde talas om att man kunde åka till Tylösand och bli livräddare. Förr var drunkningar väldigt vanliga i Tylösand, så för 50 år sedan ungefär var det en samling rådiga herrar som bestämde att det här måste göras något åt. De började patrullera stranden och tränade på tekniker och utrustning som kunde användas för att rädda folk som var i nöd. Deras engagemang ledde fram till att man startade en skola, Livräddningsskolan Tylösand, och idag har man en bevakningsstation där ungefär 20 livräddare kan bo och verka ifrån under hela sommaren. Deltagandet är ideelt och man väljer om man vill vara där en, två eller fler veckor. Man är ute varje dag, i ur, skur, vind och solsken. Boendet är enkelt, i ett rum med en säng, byrå och garderob, och den enda underhållningen är sällskapet. Men just närheten till varandra och naturen, och det sprudlande engagemanget gör att man vill komma tillbaka om och om igen.
Det gör att man får den där extra energin som kan behövas när man sitter inlåst i en skolbänk och pluggar tentor eller räknar pengar.
/ Håkan Emilsson, eder Kassör i etern
2010-03-03
Efter regn kommer solsken och efter period tre våren
Man har känt känslan komma smygande under någon vecka så där. Den där lite pressande, ångestfyllda känslan som varje student precis vet betyder. Några veckor med för lite sömn, för lite tid och alldeles för stora högar av oläst kurslitteratur som man inte ens hinner igenom om man skippar den där lilla, lilla delen av dygnet som man ändå försöker sova. Men plötsligt är den där som gubben i lådan, som CSN-pengarna i slutet av månaden. Och med en lite trumvirvel och ett litet ”Ta-ta-da”. Plötsligt är det dags för TENTAPERIOD.
Tentaperiod med allt vad det där innebär. Långa, instängda dagar i små grupprum på Ångström eller Geo. Dagar av småsvärande och förbannanden över föreläsare, puckade uppgifter och jävliga tentor. Kanske, allt för ofta i mitt fall, så förbannar jag även mig själv för att jag inte började tentaplugga tidigare. Inte den här gången heller. Men hur det än är så kommer tentan till slut, och oftast, kan man ju ändå lite när man sitter där i tentasalen. Och det kanske är det mödan värt med några slitiga veckor?
Så här i inledningen av denna period av långa nätter och kortslutningar i hjärnverksamheten vill jag nämligen ge er något att tänka på, kanske en morot till och med. Det är tentaperiod tre och är det något jag lärt mig under mina tre år i Uppsala så är det att slutet av period tre är en förvarning om våren. Och vår betyder påsklov, om mindre än fyra veckor är vi där. Påsklov, det om något, är tentastressen och mödan värd. Så håll ut, håll ut några dagar till, snart kommer belöningen. Och sist men inte minst; Ett stort lycka till till er allihop!
Med hopp om våren
/Birgitta, vice ordförande och studiesocialtansvarig
2010-02-24
Fördelen med snökaoset
I helgen har det varit snökaos. Det har alla märkt, speciellt alla vi som valde att åka hem i helgen. Men mina tankar idag kommer inte handla om själva kaoset, det kommer att handla om en mycket speciell tjej som räddade min dag i måndags…
Mitt tåg hem från Skövde var inställt liksom ALLA tåg under resten av dagen. Tisdagens kommande seminarium gjorde mig stressad, jag måste verkligen komma hem till Uppsala. Vad skulle jag göra?
Plötsligt knackade en tjej mig på axeln och sa att hon hört att jag skulle till Uppsala. Hennes mamma skulle köra henne dit med bil, ville jag följa med?? Jag jublade.
Tjejen som erbjöd mig skjuts heter Fenya. Hon pluggar även hon i Uppsala och är några år äldre än jag. När hon erbjöd mig skjuts räddade hon min dag, jag hade antagligen inte kommit till Uppsala förrän sent dagen efter annars.
Människor som Fenya glädjer mig. Att helt osjälviskt hjälpa andra är något som för få personer i dagens samhälle gör. Vi borde alla försöka vara mer som henne, sträcka ut en hand till de som behöver det mest. Inte för att man är tvungen, utan för att man vill. Jag kommer aldrig att glömma henne, eller hur hon räddade min vecka. Förmodligen kommer jag aldrig träffa henne igen, och aldrig kunna ge tillbaks på samma sätt heller. Men jag kommer varje dag att försöka bli mer som henne och föra hennes omtanke vidare. Om vi alla gör en god gärning om dagen kommer världen bli ett ännu bättre ställe att leva på.
Så trots att jag kom hem nästan ett dygn efter att jag planerat så gjorde det ingenting. Jag träffade en underbar människa tack vare snökaoset!
/Emelie Larsson, Webmaster
2010-02-17
W-dagen 2009 vs. W-dagen 2010
Lördag. Geocentrum. Bankandet från 100 knytnävar fyller mina öron. Det är W-dagen. När jag sitter bekvämt inne i Norrlands omgiven av glada W:are sjungandes ”Härjarvisan”, kommer jag osökt att tänka på hur det var förra året som festarrangör till detta evenemang. Situationen kunde nämligen inte vara mer annorlunda…
Att vara med W-dagskommitén är urskoj (det är något alla W:are borde pröva på någon gång), men på själva dagen, the W-day, är det vissa stunder man önskar att man kunde gräva ned sig i någon av rabatterna på Geocentrums innergårdar för att få lite lugn och ro.
Till och börja med reagerar kroppen surt på att gå upp tidigt på en lördag, typ ”men va f*n, jag skulle ju få sova ut idag… En snooze till, snälla?…H**vetes J**la S*it!!!”. (Det här har absolut inget att göra med att jag är morgontrött…). Sen är dagen igång och man cyklar snabbt iväg till Geo på väg mot ett ca 20 timmar långt arbetspass. Väl på Geo börjar stresskarusellen och det är ofta man känner sig som en hyperenergisk ekorre som springer runt överallt i full färd med att blanda saft, bära bord, plocka skräp, koka kaffe…ibland känns det som eländet aldrig tar slut.
Lagom till kvällen känns det som huvudet har varit med om en boxningsmatch samtidigt som fötterna är på god väg att behöva skavsårsplåster. Det är här man verkligen börjar få en annorlunda verklighetsuppfattning jämfört med resten av festens deltagare. För att skildra vad jag menar:
Vanlig W:are på W-dagsqasque: Jaa, men det var en rolig gasque… skitgod buffé, dock var det en del som började ropa ”tempo” eftersom det var lite lugnt ett tag där efter huvudrätten…men det gjorde inget, jag hade jättetrevligt vid mitt bord.
W-dagkommitén i samma rum: Jaa, vi slängde i oss något snabbt…sen skulle allt ut där halvvägs genom gasquen och guuud vad det drygt sen att bära in all morotkaka. Det var som att köra ett beeptest i Geo:s korridorer med händerna fulla av tallrikar, folk började nämligen ropa ”tempo” när vi hade 70 tallrikar kvar att bära ut.
Som sagt lite olika uppfattning av gasquen. Men det är här W-dagen vänder: när man hur ens klasskompisar dansar järnet ute i entréhallen eller när man ser ett par som smyger sig bort genom Geo:s långa korridorer letandes efter ett tomt grupprum. Det är då man i efterhand känner den där underliga myskänslan i bröstet. Att man gett folk en rolig kväll, en fest att minnas. Det är en underbar känsla och jag hoppas att alla ni i årets W-dagskommité känner så här nu när the W-day är över. Det förtjänar ni. Tack för en grym W-dag!!!
/Nicholas South, Företagskontakt
2010-02-10
Frågan
När jag jobbar som pr-student för W är det framför allt en fråga jag måste ha ett svar på. Visst, det är bra om jag kan berätta om vilken typ av kurser man läser som teknolog, ifall föreläsarna är bra eller vilka betyg som krävs för att komma in. Blivande studenter vill ha svar på hur man hittar bostad vad en nation är, hur långt från stan universitetet ligger och hur länge det funnits i Uppsala. Någon frågar vad man egentligen jobbar med efter att man gått en civilingenjörsutbildning och en lärare undrar ifall de fortfarande har undervisning i kemikum.
Alla dessa frågor kan man hitta ett svar på om man letar på rätt ställe. Man kan plugga in hela teknatkatalogen och läsa kursvärderingar och statistik. Många svar finns på kårens och universitetets hemsida så där kan man hänga i en vecka eller två. Man kan svara på fler frågor än man tror bara genom att vara sig själv. Alla frågor har ett rakt, enkelt svar utom en. Det finns bara en person som kan svaret på den frågan och det är jag själv. Varför valde jag att plugga mijlö- och vattenteknik i Uppsala? Om jag inte vet det, vad gör jag då här och ska jag kunna inspirera andra att göra samma val?
/Ida, Rekryteringsansvarig
2010-02-03
Bort med snön. Jag vill ha VÅR!!!
Visst är det ganska fantastiskt hur mycket snö det egentligen har kommit under den här vintern och det kommer tydligen bara mer och mer. Nu är jag dock fruktansvärt trött på den här eviga snön och kylan. Tänk bara att få slippa ta på sig en massa kläder för att man inte ska frysa eller för den delen slippa projektet att försöka ta på sig så lite kläder som möjligt för att inte vara genom svett när man cyklat hela vägen ut till SLU. Slippa cykla i snödrivor och på oplogade vägar. Slippa vara livrädd varje gång man hamnar på villovägar p.g.a. oväntade spårigheter i snön eller är nära att bli överkörd av en buss. Jag hörde på nyheterna att medeltemperaturen under januari varit -8 ⁰C och att det inte varit så här kallt på över 20 år. Det är ganska fascinerande! Men nu får det väl ändå vara nog, jag vill ha vår!
Våren är helt klart min personliga favorit årstid. Då kan man gå långa promenader och se hur landskapet sakta ändras från något kalt och kallt till något lummigt, grönt och skönt. Framförallt älskar jag att lyssna på all fågelsång, det finns verkligen inget vackrare eller mer rogivande. Jag är extra förtjust i Koltrasten den sjunger så vackert och ger mig associationer till ljumma, mystiska sommarkvällar. Lite nördigt, jag vet, men det kan inte hjälpas. Bara att få slippa alla dessa vinterkläder och att det inte blir ett lika stort projekt att ta sig någonstans kommer kännas som en stor befrielse och lättnad.
Så snälla bli vår nu och låt det gå fort!
/Josefin Svensson, Ordförande
20101-01-27
Vad fan är det jag håller på med?
Vad fan är det egentligen jag håller på med? Det är en fråga som vi alla ställer oss ibland, även om det kanske tar emot att erkänna. I vissa situationer ställer man den oftare än i andra. När man till exempel cyklar längs med Villavägen genom snömodd en nermörk fredagskväll klockan sex efter ytterligare en totalhavererad laboration som man inte har en aning om hur man ska bortförklara i labbrapporten blir frågan kusligt påträngande – vad fan är det jag håller på med, egentligen?
Några korta observationer ur min vardag skingrar dock dimmorna och ger ett lika enkelt som rakt svar. Den här listan skulle kunna göras väldigt lång, så se det här som ett smakprov. När jag håller på att cykla omkull på vägen till Ångström svär jag åt friktionskoefficienten. Drar någon ett matteskämt så både (a) förstår jag det, och (b) skrattar spontant. Tvivelaktig statistik och oseriös populärvetenskap på tabloidernas löpsedlar gör mig genuint upprörd. När jag tittar på pastavattnet som håller på att koka upp är min första association konvektionsströmmar. Varenda förstaårselev på psykologprogrammet skulle kunna diagnostisera mig på nolltid med ett enkelt rorschachtest – ”Hm… Det ser ut lite som stora sigma ungefär.”
Svaret på frågan är uppenbart. Jag vet precis vad jag håller på med, och det är både spännande och skrämmande på samma gång. Jag håller på att bli civilingenjör.
/Anders, Studierådsordförande
